Jag minns
Jag minns att jag möttes av husen som överbefolkat kullarna huller om buller som ett oårdnat kortspel.
Jag minns första tiden då vi gick från hanibal pinto upp till escuela Nordica. Jag minns det rundade avocadigröna byggnaden i hörnet där det ofta hölls sena efterfester. Jag minns gatan brevid cumming som ledde upp mot glada kullen. På höger sida några havsgrå hus från början av seklet, och på vänster sida ett hus klätt i senapsgult plåt med vinörda knutar. Några av fönsterrutorna var trasiga och utanför huset hade någon ställt ut två tv apparater med den edukativa texten, apague el televisor.Lite längre upp kommer man till mitt hus, ett ljusrosa hus också från sekelskiftet med en sirlig grind i järnsmide. Tittar man uppåt ser man en lång rad med trappsetg så långt ögat når.
Jag minns tiden jag bodde i huset och när jag märkte att jag blivit bestulen både på underkäder som hängde på klädsträcket och pengar jag gömt i min bok i hopp om att de skulle vara ifred. Mina lägenhetskompisar påstod att det var Emile Dubois spöke som hade snott både underkläder och pengar. Jag minns att jag tog tilfället i akt och gjorde ett litet filmprojekt om denna mördare och äventyrare som nu spökade i mitt rum. Jag minns även hur förvånad jag blev när Filosofen berättade att han bodde i samma hus som jag hade bott i och hur jag då i min fantasi inbillade mig att det var han som hade snott mina underkläder.
Jag minns den höga muren på andra sidan vägen näst längst upp på kullen på höger sida, sen minns jag inte om det var på min sida av gatan eller andra sidan man var tvungen att hoppa för att trottoarkanten var så hög.
Jag mins affären där vi handlade ägg inslagna i tidningspapper avocado även kallad för palta, vitt bröd, joghurt, frukt och snabbkaffe till våra lata frukostar på skolans balkong. Jag brukade få blodsockerfall och bli iriterad på alla som stod i kö men ville inte visa det för att inte bli misstagen för en irriterad bortskämd gringa.
På samma sidan av gatan minns jag även el desayunador med sina storslagna frukostar som vi i början av vår vistelse gluffsade i oss med våra plånböcker fulla av svensk studiemedel likt några europeiska lyckosökare från förra sekelskiftet. Sen kommer raksträckan och den blinda lilla ruffsiga hunden som Diego filmade. Det oreanga pizzahuset Italia, ännu en hund denna långbent och lugn.
Längst ner på gatan minns jag ett gult hus i stil med ett franskt slott, ett lyxhus, en festvåning av något slag vad vet jag. Runt kröken minns jag att man fick se havet, en krök till och så framme vid Calle Higueras, gatan där vår skola låg gömd mellan två andra gula hus oskyltad med hopp om att förbli isolerad och ostörd av omgivningen. Skolan ljusgul och grön, knarriga trappor och macdatorer. Ett stinkande kök alltid med rester av gammalt stekt ägg och någon kvarglömd talrik med mosad avocado. Jag minns den mörkgröna balkongen, havet och båtarna. Drömmarna om äventyr, drömmarna om nuet samt drömmen om att Juan Diego skulle berömma mitt projekt som skulle visas på kommande måndag för klassen som oftast var halvbefolkad. Jag minns våra första fester på skolan och hur alla började röka. Jag minns cigarettpaketen med avskräckande foton på Don Pedro tror jag han hette, han som hade ett hål i strupen efter livslångt rökande. Jag minns hur olik klassen var, att vissa komm från russingård och snackade russingårdskånska Jag minns två akademiska tjejer från stockholm som skrev bra texter. Jag minns den fanatiska göteborgarn med den isblåa blicken med matchande sportjacka som hade en bestämd åsikt om allt. Jag minns tjejen som sa va hela tiden och som alltid kom med lama ursäkter. Jag minns allas pojkvänner, bohemer, något som bara katten kunde ha släpat in i normala fall, men jag minns att det inte var normalt och att det var här
och nu och det var hav och drömmar och sedan en pausknapp. Jag minns tills jag inte minns längre för nu går jag på dessa gator igen och då blir nu igen, jag trycker på playknappen ett blixtlås som plötsligt fätats samman till en kedja.





























Jag ser
Play.
Jag ser saker jag glömmt men när jag ser dom minns jag igen.
Jag ser en massa chilehuvuden pa flygplatsen. Jag ser berg och kullar och kvinnan i mini tourtursttaxin på väg från flygplatsen till vina. Hon gråter och försöker att gömma det och kollar sen på sin man, han har somnat. Jag tittar ut igen genom minitourtaxifönstret, sen mot förarens vackra sneda mandelögon som återspeglar sig i backspegeln, melankoliska. Likt en mask är ögonen urklippta, separerade från sin ägare. Tillsammans med ägaren i sin helher är dom inte längre vackra. Jag ser på föraren igen som diggar till åttiotalsmusiken. Phil collins tror jag att det är. Nu stannar vi, stoppade av chilenska snuten, en kort man med runt ansikte. Han kunde ha misstolkats som ”flayte” om han inte hade varit krönt med sin militärgröna uniformskrona. Vi åker vidare.Vi är framme.
Jag ser den grönoreanga bussen i Vina som ska ta mig till Valparaíso. En kort man med bruna chinos och svart tröja har förbarmat sig över mig och hjälper mig med mina två tunga väskor och frågar snabbt om jag är från Los Estados Unidos. Nej jag är från Suecia säger jag. Han svarar snabbt att han har en syster i Norvegia. Norge är fint säger jag, vacker natur. Sverige är platt. Jag stiger på bussen och nu åker vi. Full fart.
Jag vill inte att någon ser mig särskiljt inte åkandes taxi uppför glada kullen som en rik gringa. Jag blickar till vänster från hanibal pinto mot calle Cumming. Gatan är dammig och jag ser stora högar av rött jord, jag visste inte att jorden var röd under valparaíso.Jag blir arg för att vägarbetet förändrar den bild av gatan som hade etsats fast i mitt minne. Jag ser det gula huset med mörkgröna förnster som är vår skola vilket jag blandar ihop med huset brevid där det står ”se vende”. Jag ser den svarta motorcyckeln täckt med ett blåvitt nät som ska sydda mot regn. Jag ser ut över gatan mot husen på andra sidan och ser Lassiehunden som fortfarande bor på samma ställe.
Jag sätter mig och väntar ett bra tag sen ser jag Bengt komma långsamt lunkandes, haltandes emot mig, jag får en kram och vi går in. Jag ser trapporna och balkongerna.
Vi sätter oss på den gröna balkongen och jag ser in i trädgården under mig med ankdammen. Bengt berättar om den nya klassen, refererar tillbaks till vår klass charterklassen och berättar att skolan haft sin förra slutvisning på porrbion.
Jag ser min nya klasskamrat med lockigt hår och en avundsvärd mörkblå sammetskappa.
Senare ser jag nya klassen dricka vin på balkongen det är mörkt och nya ansikten kollar emot mig när jag presenterar mig. Jag ser två långa rakade killar, tjejen med lockiga håret och blåa kappan, en ung tjej med morotsfärgat hår i tofs och en äldre tjej med brunt hår, bruna ögon och för mig tyska ansiktsdrag.
Jag ser vissa i klassen dansa extatiskt till Village People. Nu spelas Respect med Aretha. Jag ser den rödhåriga tjejen som med ett orgasmiskt uttryck i ansiktet tar med all energi i sin dans. Alla dansar och tar i, alla dansar bland macdatorer alla dansar alldeles för mycket, just för att dom är här.
Jag ser det röda rummet som vi målade en kväll när vår klass var här, jag ser Che och Ghandis svarta shiluhetter som fortfarande pryder väggarna och jag lägger mig på de spräckliga sofforna som lopporna för längesedan har glömt bort. Jag ser inte längre utan hör min nya klass dansa jag hör simpley the best med Tina Thurner jag hör ljud jag hör diverse låtar men vet inte vilka. Jag ser min klass igen och stiger upp. Jag tar min väska och säger hejdå. Jag ser den mörka gatan som sluttar ner i en mjuk båge. Jag glider nerför kullen med händerna i den rutiga kavajjen. Jag ser hanibal pinto längst ner på gatan, jag ser människor och jag försöker göra mig osynlig. Jag vill inte träffa nån jäkel ikväll särskiljt inte Filosofen som brukade hänga på hanibal pinto med sin gråa luva halvt uppdragen över den gråspräckliga hästsvansen han med det sneda leendet som betraktade. Jag ser männskor, män i gråa luvor jag hör trummor och ser Chino och Brazil spela trummor i baren längst ner på Cumming. Jag går vidare.
Jag svänger upp för subida Ecuador. Jag ser Barer och männ och mänskor främst män och kareokestället. Jag ser mitt hus som står där i kurvan , det engelska tegelhuset. Jag ser mitt kala rum med fuktprydda väggar. Färgen ljus aprikos, en så obetydlig färg att den blir irriterande tydlig i det gula lampskenet. Jag ser min säng den är bäddad med randiga lakan tagna hemmifrån. Jag ser och jag minns och de flätas ihop av detta blixtlås kallad återvända.